Axelvärket från gårdagens intensiva
kastande hade lagt sig under natten och idag var jag taggad mer än
någonsin!
Jono hämtade mig vid huset i vad som
börjar bli vanlig ordning. Idag var det väder för tonfisk sa han. Väl utanför marinan satte vi kurs mot
öppet hav och spejade flitigt längs horisonten efter fåglar och plask.
Hittar man fåglarna så hittar man oftast fisken. Fåglarna på
denna sidan planeten får, till skillnad mot våra svenska överviktiga
måsar, arbeta för mödan och tricket är att hitta en större flock
som cirkulerar i samma område. Detta betyder att betesfisken finns i
vattnet och under dem oftast den större fisken. Den större fisken,
ofta tonfisk, trycker upp betesfisken till ytan och börjar kalasa på
de små stackarna. Fåglarna i området ser uppståndelsen på långt
håll och är snabba att ta sig dit och dyker rakt ner i kaoset. Det
är just detta beteendet som fiskare letar efter och inom kort hittade vi just en sådan kaotisk situation.
Jono förklarade att nu är det en
fråga om snabbhet utan dess like. Två luftkast som mest, minst tjugo
meter lina ska ut och flugan ska landa mitt i smeten. Ögonblicket
som flugan landar ska den tas hem med långa, snabba drag.
Jag tog position i fören, matade ut
linan på golvet framför mig och inväntade Jono's order.
”Long cast!”
ropade Jono och då var det bara att få ut flugan så snabbt som
möjligt. I bästa fall får man två chanser innan stimmet
försvinner och dyker upp någon annanstans. Och så höll det på
ett bra tag. Vi flyttade oss mellan kalasen allt eftersom de dök
upp, försvann och åter dök upp längre bort. Fisket var svårt och
trassel, knutar på fluglinan och för korta kast var en regelbunden
företeelse. De gånger som kastet lyckades ratades flugan helt just
för att den inte rörde på sig fort nog, eller för att flugan försvann i den stora mängden betesfisk. ”Faster! Long
strips man, long strips!” var
en fras som ofta ropades akterifrån.
Men, trots alla
missar och svenska svordomar som rullade ut över havet så lärde
jag mig hur det skulle gå till och slutligen började allting falla på plats.
Hugget kom nästan omedelbart, med
besked och den resulterande rusningen likaså. Tonfisken tog fart
likt inget annat och ett karakteristiskt ”tick!-tick!-tick!”
hördes när knuten mellan fluglina och backing for genom
spöringarna. Efter den första rusningen började det slitsamma
arbetet med att återfå alla meter backing som fisken tömt ur rullen. När vansinniga rusningar inte längre fungerade ändrade fisken taktik och började simma i cirklar under båten och totalvägrade att komma till ytan. Efter nästan 10 minuters slitande och vevande fick jag åter se fluglinan och slutligen lyfte Jono upp en ”Longtail Tuna” i skaplig kaliber över relingen.
En betesfisks värsta mardröm |
Detta stimmet höll sig lyckligtvis i samma område en ovanligt lång tid och vi krokade, drillade och landade tre ”Mackerel Tuna” ur stimmet innan de till sist försvann vidare ut till havs.
En av dessa tre tonfiskar lyckades dock inte simma iväg för egen motor och sjönk sakta mot botten. Plötsligt började vi se mörka skepnader cirkulera runt kroppen. Hajarna hade anlänt. Med ett endaste bett delade en av hajarna fisken på mitten och simmade iväg. Den kvarvarande biten fortsatte sjukna innan den också bara "försvann".
Double Whiptail |
Mackerel Tuna |
"Shit is going nuts!" |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar