torsdag 10 maj 2018

Tillbaka i vattnet igen!

Äntligen tillbaka vid vattnet... igen. Efter en period av styrelsearbete i min bostadsrättsförening mm. så har fiskemotivationen inte varit på topp. 

Nu är min period inom "Brf'andet" över och fiskemotivationen har kommit tillbaka. 

Valet för kvällens premiärtur föll på Sibbarps kallbadhus. Jag packade utrustningen och hoppade i bilen mot min destination. 




Sibbarp såg väldigt giftigt ut, med sand och tångruskor som övergår till djupare partier längre ut i sundet.



lördag 3 september 2016

Exmouth, Dag 9 - "The Gentle Giant"

Då var den kommen. Dagen "D". Dagen som för två veckor sedan kändes så avlägsen att den var knappt ens värd att ägna en tanke på.
Sista dagen i Exmouth.

Under den gångna veckan hade jag lyckats köpa mig en plats på en av de många turbåtarna som arbetar i området. Men dessa var inga fiskebåtar nej. Idag stod en helt annan vattenaktivitet på agendan.
Bussen hämtade upp en ivrigt och något nervös "Svenne" strax efter klockan åtta och någon timme senare anlände jag tillsammans med ett tjugotal turister vid "Tandibiddi boat ramp". Här väntade de stora turbåtarna på oss och de små transportbåtarna gick som skytteltrafik mellan land och skeppen som låg ankrade en bit ut till havs.


Do's and Don'ts




Efter en kort genomgång av regler, båtsäkerhet och dylikt blev det febril aktivitet på båten då kaptenen sett djävulsrockor framför båten. Några minuter senare flöt jag omkring i havet och iakttog dessa fantastiskt ståtliga varelser "flygandes" omkring oss. En riktigt häftig upplevelse!

Väl tillbaka på båten igen satte kaptenen kurs söderut längs med kusten. Under tiden vi simmade med djävulsrockorna hade spotter planen funnit flertalet Knölvalar i området. Men de hade även hittat vad jag väntat på att få se sedan jag kom hit. 
Valhajen!

Vi satte kurs mot första hajen, placerade båten ett par hundra meter framför och hoppade i vattnet och lät hajen helt enkelt simma förbi oss. Att få se en Valhaj på så kort avstånd simmandes förbi en, tillsynes helt obekymrad var en fantastisk upplevelse som jag sent kommer glömma. Det var svårt att föreställa sig Valhajen medans jag satt på båten och när jag väl fick se den första tappade jag hakan lite grand.






Hajen och Sjöjungfrun




Under för- och eftermiddagen fick jag nöjet att dyka fem gånger med Valhaj.
Som bonus fick vi följe av en grupp späckhuggare under returresan. Dessa magnifika djur följer knölvalarnas vandring och kan ibland ses jaga knölvalarnas kalvar i vad som närmast kan beskrivas som en strategisk operation med militärisk precision. Moderdjuret försöker skydda kalven på ryggen i ytan och späckhuggarna försöker knuffa ner den med svallvågor och liknande. (Detta fick vi berättat för oss).


Episkt!







Väl tillbaka på fast mark återstod endast att packa ihop all min utrustning, lägga mig tidigt och ta flygbussen tillbaks till Learmonth flygplats följande morgon.

Under följande länk finns en film (ca 20 min) från dagen och producerad av båtens videograf som även upphovskvinna för medparten av bilderna ovan.

lördag 20 augusti 2016

Exmouth, Dag 8 - "Last chance"

Kvällen innan kom Jono förbi och levererade dagens battleplan baserad på det kommande vädret och tidvattnet. Sight fiske på den hett eftertraktade men sluga "Bluebone". Enligt Jono så fanns en ypperlig plats precis på spetsen av halvön, perfekt för sight fiske och han visade flertalet bilder från tidigare äventyr till området. 

Strax efter klockan tio var jag framme vid halvöns spets och solens obehindrade strålar värmde på ordentligt medans jag promenerade ut mot havet. De tillsynes utmärkta förhållanden förblev inte så utmärkta en längre tid innan vinden började piska upp vattenytan och de resulterande reflektioner liknande en discokula på nattklubben. 

Men jag hade inte färdats 1600 mil för att bli ägd av solen och vindens trollande, så med bestämda steg tog jag mig ut i Indiska oceanen. Några mindre hajar tog några oplanerade omvägar runt denna tvåbenta främling och några sköldpaddor stack upp huvudet mellan vågtopparna men någon Bluebone lyckades jag inte se. 
Mina krabbflugor presterade inte heller som tänkt och bottennapp bland korallerna var en näst intill konstant bieffekt. De hade helt enkelt inte tillräckligt med vikt på rätt ställe.

Flugbindarmissen upptäcktes tidigt och dagens battleplan reviderades till ett försök med den trogna clouser'n som lyckats leverera så fantastiskt under resan, men med molnens intåg någon timme senare och utan tillstymmelse av varken fisk eller hugg så var även möjligheterna till sightfiske som bortblåsta och en känsla av oundviklig förlust infann sig. Skulle jag bli helt besegrad på sista fiskedagen? Så f*n heller!
Jag promenerade upp på närmsta klippa och samlade tankarna medans jag spejade ut över havet. Tankarna han dock inte bli många.

Strålarna hittade en glugg i molntäcket och likt ett ledljus från självaste fiskegudarna sken de på ett område ett femtiotal meter längre ner och inuti vågorna kunde jag klart se flertalet Trevallys "surfa" in på grunden och stressa up betesfisken innan de vände ut mot djupet igen. 
Nästa planrevision blev därmed lika klar som vattnet jag nyss stått i - Blindfiske vid branten mot djupet. 


Tidvattnets intåg


Jag dumpade min utrustning bland klipporna och med tidvattnets intåg stegade jag ut bland dyningarna. Den vita "Surf Candy'n" började febrilt piska ytan och väntan blev inte lång. Med ett ordentligt sug satte linan kurs i sidled genom vågorna. Trots den "ringa" storleken så satte den lilla GT'n bra gung i "Loop-tian" innan den slutligen lyftes ur vågorna. 


Otaliga antal av "korallskelett" låg längs stranden


Jag kände nu att detta blindfisket hade potential att vara givande och jag fortsatte brottas med det ökande tidvattnet och vågorna. Några missade hugg och ytterligare en liten GT fick syna land innan vinden, vågorna och tidvattnet blev så pass svårhanterliga att jag helt enkelt fick erkänna mig besegrad och jag vandrade tillbaka mot bilen. Det tog ett litet tag innan sanningen verkligen sjunk in och jag insåg att det var nu slutfiskat på denna resa. Jag hade utan tvekan kunnat stanna en vecka till, minst, så det var med lite blandade känslor som jag packade ner mina fiskeprylar för sista gången.

Men än var resan inte slut. Morgondagen skulle bjuda på ett helt annat magiskt äventyr!

Kvarlevorna av en jättemussla

tisdag 26 juli 2016

Exmouth, Dag 7 - "Ending on a high note"

Solen stod högt i skyn, tidvattnet rätt och inte ett moln så långt ögat nådde. Nu var det perfekt läge för sightfiske på mangove-flatsen!


Mangrove-flatsen i Exmouth Gulf




De hundrafyrtio kusarna tog oss över bukten i rask takt och vi anlände vid mangroveträsket strax innan tidvattnet skulle återvända på flatsen. Sakta gled vi fram över det grunda vattnet och efter oräkneliga antal hajar, rockor och sköldpaddor fick vi äntligen syn på första stora stimmet av Queenfish. Tio till femton stadiga individer i grupp gled sakta över flatsen i sökandet efter mat, men vi låg i fel position för att få till ett bra kast. Jono körde en stor omväg runt samtidigt som han höll koll på vart stimmet var på väg och så småningom kom hela gruppen inom kastavstånd. Flugan landade mitt i stimmet och hälften försvann bakom en kastad av vatten medans den bakre hälften blev nyfikna på händelsen. Plötsligt lämnade en av fiskarna stimmet och rusade mot flugan men vek av i sista sekund precis intill båten. Sjukt spännande ögonblick!


Jaktmarker för stor Queenfish


Fler än fiskar trivs på flatsen

Fisket fortsatte längs mangroveträden och upp i dess förgreningar utan att hitta fler stim. Vi stannade till vid några stenar som stack upp ur vattnet och lyckades äntligen landa den där arten som gäckat mig under hela resan, ”Mangrove Jack”. Jack'en påminner lite om vår svenska Abborre, om än något mer beväpnad och ryktas smaka gudomligt. Vi upptäckte också att de gånga dagarnas hårda blåst hade tryckt upp kallare vatten på flatsen och det kunde vara en förklaring till bristen på fisk.


Jono Shales; Awesomeus guideus


Mangrove Jack; Lutjanus argentimaculatus


Yellowfin Breem; Acanthopagrus australis


Efter lunch tog vi oss ut till grundtopparna åter igen för att testa lite popperfiske. Jono kastade ihärdigt den kroklösa poppern för att locka upp fisk till ytan som jag sen kunde placera flugan hos, men det var lättare sagt än gjort. Då och då ropade Jono ”On me!!” då jag snabbt fick placera flugan vid poppern men huggen uteblev trots perfekt placering. Istället lät jag sjunklinan dra ner flugan innan jag påbörjade hemtagningen och när flugan började stiga mot båten tog det tvärt stopp.


Omedelbart efter hugget for fisken upp i ytan och den intensiva rusning som följde skvallrade om tonfisk. Men när denna snabbsimmare kom närmare båten och visade sig hoppade Jono till av glädje. "That's a Mackerel! Get it in quick!"
Till våran stora lycka så satt den hullingslösa kroken i mungipan och utom räckhåll för den hotfulla garnityren som dessa fiskar ligger inne med. Nylonlinor klipps omedelbart utan att man ens märker hugget och även stålvajer blir illa tilltygat efter bara några minuter.

Jono skickade Makrillen omedelbart till livet efter detta och därmed var kvällens måltid räddad och väl hemma vid huset igen tände vi grillen, drog fram några öl och avslutade den sista guidade turen på topp med grillad makrill "Australia style".

Can't get much better than this...



Shark Mackerel; Grammatorcynus bicarinatus


Armed to the teeth



Chilli och vitlök marinerad Shark Mackerel fil'e  "done Australia style"


fredag 22 juli 2016

Exmouth, Dag 6 - "Sandy Bay"

Ännu en strålande morgon med fågelsång mötte mig när jag klev ut på altanen. Jono och jag hade smidigt planer kvällen innan framför kartor, broschyrer och givetvis Google maps inför dagens andra solotur i Exmouth. Rekommendationerna från guiden var att bege mig över på andra sidan halvön. Alternativen är i princip oändliga med lämpliga flats längs denna fantastiska kustremsa och slutligen efter att vi hade kollat schemat för tidvatten och vind föll valet på "Sandy Bay", cirka åtta mil från Exmouth.

Jag packade utrustningen i den lilla Ford Focus jag hyrt dagen innan och satte kurs mot mitt mål. Här ute i vildmarken lär man sig köra bil ganska fort, trots på fel sida av vägen med växelspak i fel hand och vindrutetorkare där indikeringsljus borde vara. Den påstådda färdtiden om en och en halv timme stämde inte heller då Google glömde varna om den fantastiska naturen och det underbara djurlivet däri.


Pink Galah, en variant av kakadua i rosa och grått


Jag svängde av "stora vägen" vid de tretton signaltornen och satte blicken förväntansfullt vid horisonten i väntan på vad som skulle uppenbara sig bara någon kilometer längre fram. De återstående fem eller sex milen skulle nämligen ta mig längs kusten och inom kort uppenbarade den sig. Indiska oceanen med dess djupa, fantastiskt iögonfallande och karakteristiska färg.


Cape Range National Park. Man kan även skymta de tretton VFL-signaltornen i bakgrunden.
Dessa kan kommunicera med ubåtar utanför Indiens kust. Fantastiskt imponerande!
Flertalet av tornen är högre än Eiffeltornet.


Området heter "Ningaloo Marine Park" och är en del av den större "Cape Range National Park". Den består av en lång kuststräcka med dessa "Fringing Reefs", där korallreven mer eller mindre börjar där land möter vatten, vilket är ganska ovanligt. Och långt där ute kunde man tydligt se vågorna bryta mot revet som ligger likt et pärlband längs kusten.

Titt som tätt tvingades jag stanna för att föreviga miljön och djurlivet med kamera. En "Echidna" längs vägen, en flock "Pink Galah's" i gräset och en "Wedge Tailed Eagle" svävandes i det blå var helt enkelt för bra för att passera och efter långt om länge, nästan två timmar efter min avfärd, svängde jag in på den lilla grusvägen mot Sandy Bay.



Echidna, eller myrpiggsvin på svenska är ett av två däggdjursarter i världen som fortfarande lägger ägg.
Det andra är Näbbdjuret.


Wedge-Tailed Eagle (Kilstjärtsörn) med sina två meter mellan vingspetsarna.

Sandy Bay består av en cirka två km lång sektion sand- och klippstrand. Klipporna är faktiskt det som återstår av ett före detta korallrev, troligtvis ett antal miljoner år innan min tid och överallt fanns fossiler och korallmönster insprängde i stenen från en tid man endast kan fantisera om idag.


Vackra Sandy Bay





Jag påbörjade min promenad norrut och spejande ivrigt ut över de glasklara flatsen i hopp om att skymta de mörka skuggorna som Jono berättat så mycket om. En baggis kan man tro med så klart vatten och den ljusa sanden, men icke. Det första av två problem en nybörjare stöter på här är att denne inte vet vad hen letar efter. Det andra är att, om och när något har upptäckts så vet hen inte vad det är hen ser. Oftast när skuggan kan identifieras är det redan för sent och fisken har passerat. Väldigt frustrerande, minst sagt.

Med tiden började jag få kläm på det här med skuggor och kunde så småningom urskilja vad som var haj, rocka eller fisk. 

Efter någon km av ihärdigt spejande vilade jag ögonen på ett mörkare parti och började blindfiska över korallerna då något omedelbart nöp flugan. Efter en odramatisk drillning på ett klass tio spö kunde jag kroka loss en Golden i mindre format än gårdagens GT

Fisket fortskred och väntan blev inte lång innan det högg till på den lilla Clousern igen. Men till min stora förvåning så rörde det sig inte om någon Golden eller GT. Istället gled en Smooth Flutemouth in till stranden. Denna kan närmast beskrivas som ett mellanting mellan en horngädda och en sjöhäst. En väldigt underlig fisk och jag är än idag förundrad hur den lyckades suga åt sig flugan med dess lilla mun. 

Smooth Flutemouth, Fistularia commersonii


En väldigt annorlunda och festlig fisk


Ytterligare några Flutemouth föll för den lilla förföriska flugan innan eftermiddagen började nalkas mot sitt slut. På vägen tillbaka mot bilen fick jag se flera Shovlenose Shark inom kastavstånd, men på något sätt kändes det fel, ja nästan lite tabu att fiska på haj. Jag bytte då spö och rulle mot actionkamera och selfiepinne och envisades med att smyga omkring bland hajarna på knädjupt vatten. 

Väl tillbaka vid bilen började nästa moment i detta soloäventyr. Nämligen att komma hem helskinnad med odemolerad hyrbil. Jono varnade mig om just kängurur och deras benägenhet att hejdlöst och handfallet hoppa ut framför bilarna. Alla de kadaver som jag såg i vägrenen på vägen hit talade sitt tydliga språk. Det fanns kängurur i alla nedbrytningens olika faser, från färsk påkörd till endast några ynka ben och pälstoffsar och än så länge hade jag inte sett en levande känguru på min resa, men det skulle snabbt bli bot på det. 


Jag han knappt köra tio meter när denna lilla "Joey" tittade upp ur buskarna


Med solens sakta nedgång mot horisonten tittade de fram, bakom varenda sten och buske och jag fick verkligen vara på min vakt. Lyckligtvis höll de sig i skinnet och olyckor uteblev helt, men vilken upplevelse det var. Även Echidnan som legat halvt nedgrävd i gruset under dagen kom fram med solens sista timme.


Kängurur till förbannelse


Farlig kvällspromenad

 Välbehållen tillbaka i huset diskuterade Jono och jag om morgondagen och vädret lovade oändligt med sol, inga moln och lugna vindar. Perfekt väder för episkt sightfiske på mangroveflatsen!

onsdag 13 juli 2016

Exmouth, Dag 5 - "Solo i solen"

Blåsten låg i ordentligt och från ett ogynnsamt håll så det blev inget båtfiske den här dagen. Men jag kände att det vore synd att låta dagen gå till spillo helt och hållet. Solen var ju trots allt ute.

Jag tog "sjuan" och min kameraväska och började vandringen ner mot marinan i hopp om att delar av den skulle ligga i lä för den värsta vinden. Jag traskade på längs med vägen där civilisation i princip möte oändlig vildmark och moder jord var inte sen med att leverera ur det enormt rika fågellivet som finns här. Varje dag så här långt in i resan så har jag fått se en ny fågelart sittandes på telefonstolparna utanför huset.

Jag han inte mer än några meter ner för vägen när jag fick se rörelse i buskaget. En Emu stack upp halsen över buskarna i iakttog den andra tvåbenta filuren någon minut innan den fortsatte vidare in i snåret. Emun är Australiens största fågel, den fjärde största i världen och likt Afrikas struts så kan inte heller denna flyga. Men springa det kan den och är den enda kända fågeln med yttre vadmuskulatur.


Emu är en vanlig förekommande fågel runt Exmouth,
även mitt inne i "stan".


Exmouth har mer eller mindre konstant "flygtrafik" över trädtopparna. Allt från de minsta Zebrafinkar till en uppsjö av olika Kakaduor, duvor och de mest färggranna Rosellor.


Little Corella


Till sist nådde jag marinan, men även här låg vinden på så jag fick snällt hålla mig på ett litet område med byggnader i ryggen. Hela området runt marinan genomgår en snabbt och aggressiv tillväxt med nybyggnationer på löpande band. Hustyperna påminner en hel del om amerikanska hus och är så långt ifrån ett svensk tvåvånings tegelhus man kan komma. Istället byggs husen på en stumme av grova stålbalkar för att kunna motstå de tropiska cykloner som gästar området under sommarmånaderna mellan Nov./Dec. till Mars/April. Utöver stålstrukturen står även många hus på styltor för att delvis ventilation undertill samt undkomma översvämningar. Dessa nya hus kan kosta allt mellan en och sex miljoner svenska kronor.


I Exmouth byggs det för fulla muggar


Det tog inte många minuters letande innan jag fann stora stim av små betesfisk och inom kort såg jag hur de mindre Trevallysarna trakasserade småfisken med snabba rusningar till ytan. Jag placerad den lilla Clouser'n mitt i smeten och sekunderna var snabbräknade innan något slängde sig över flugan. Trots den ringa storleken så blev det bra böj i klass sju spöt och även bromsen knarrade till lite försiktigt några gånger.

Upp kom min tredje och den kanske mest kända arten ur Trevally familjen, Giant Trevally. Det är bland annat dessa man ofta ser i blue water-klippen som fullkomligt förstör stora poppers bland vågorna. Jag fortsatte piska min Clouser i området men missade endast ytterligare ett hugg innan det blev tyst. Vidare in i läområdet började vattnet klarna upp och med jämna mellanrum kunde jag se mörka skepnader strax under utan en bra bit ut i kanalen, men vinden lät mig inte nå hela vägen ut till dem. Hade jag istället valt klass tio spöt hade det kanske varit en annan femma. 


(Mini) Giant Trevally; Caranx ignobilis


Några timmar senare hade jag fiskat av de platserna i marinan som jag kunde och vände därefter hemåt igen. På vägen dit träffade jag på Jono som varit ute och letade efter mig och undrade hur förmiddagen hade gått och han lovade även att komma förbi huset senare och ge några väldigt intressanta tips inför morgondagen solofiske. 



söndag 10 juli 2016

Exmouth, Dag 4 - "Guldrush"

Efter två dagar av ihärdigt regn och blåst kunde vi äntligen ta oss ut i bukten igen. De gånga fyrtioåtta timmarna hade levererat de första dropparna för säsongen, nästan sextio millimeter av droppar. Senast Exmouth fick något regn var någon gång i November eller December förra året.

Duggregnet hängde i luften som en dålig lukt under hela förmiddagen. Vårt första pass blev lite blindfiske längs klippformationerna ute i bukten. Det påminde en hel del om gäddfisket hemmavid så jag kände mig hyfsat bekväm. Några mindre ”Brassy” och ”Giant Trevally” lurades ut ur klippskrevorna men den lömska ”Mangrove Jack” visade sig lite svårare. Innan jag han reagera och dra till med ett mothugg hade Jack'en redan vänt helt om och rusat in bland klipporna igen och med tiden började asken bli tom på lämpliga flugor.
Blåsten tog vid framåt förmiddagen och började bli svårhanterlig, men Jono hade ett ess i rockärmen.




Brassy Trevally i miniformat


Vi begav oss ut till grundtoppen igen och släppte ankare. Under tidvattnets maximala rusningstid började Jono slita sönder de tinade multar han tagit med sig och inom kort började en tydlig, något "flottig" sträng eller ”slick” uppenbara sid bakom båten. Ekolodet började visa stora ekon på skärmen och spöt med sjunklina åkte fram. Långa kast bakom båten och låta flugan sjunka ner i det strömmande vattnet var det sim gällde.  Metoden resulterade i våldsamma hugg, men nu hade fisken även tidvattenströmmen på sin sida. Det ihärdiga slitet var återigen ett faktum.




Efter ett tillsynes oändligt pumpande kom äntligen fisken till ytan. En gedigen ”Golden Trevally” fick syna insidan på båten innan den snabbt återgick till havet. En strid ström av ”Goldens” fick ställa upp på en snabb fotosession och i några fall följde ett helt gäng med den krokade fisken till ytan. Allt som allt blev det fyra fina Golden's i båten.


Golden Trevally; Gnathanodon speciosus


Fantastiskt vackra fiskar med sina brandgula fenor och ljusblå skimrande kropp.


Efter en timme eller två började det plötsligt hända andra saker. Flugorna började försvinna och huggen var näst intill omärkbara. ”The Mackerel are here! We need to switch the leader!” ropade Jono. Dessa makrillar kan närmast beskrivas som en svensk makrill som genomgått massiv gammastrålning och mutation. Nylontafsen hade inte en chans att stå pall mot deras garnityr. 

Samtidigt såg vi hur tjugoknops-vindarna började piska upp havet vid horisonten och det blev hög tid att vända hemåt innan ovädret nådde oss. Vi lyckades komma hem till slut, genomdränkta men hela. 

fredag 8 juli 2016

Exmouth, Dag 3 - "Shark!"

Idag befann vi oss på andra sidan halvön, utanför revet i Indiska oceanen. Vinden låg på från öst vilket gjorde att bukten blev svårfiskad. Det i sin tur gjorde oceansidan lätthanterlig och planen för dagen var något jag verkligen hade hoppats på att få prova på. Segelfisk och/eller Marlin på fluga!

Principen är ganska enkel. Man trollar en kroklös ”teaser” efter båten på hundra meters djup utanför revet i hopp om att en Marlin eller Segelfisk skulle visa sig bakom båten. Om och när det väl händer, lockas fisken närmare båten och båten läggs i friläge. Där efter presenteras flugan och var beredd med det hårdaste mothugget tänkas kan. 

Låter ju inte helt omöjligt...

Jono poängterade dock det finstilta mellan raderna. En Segelfisk eller Marlin kunde dyka upp bakom båten precis när som helst under dagen. Fem minuter eller sju timmar och femtiofem minuter in i fiskedagen. Han har upplevt båda och allt däremellan. 

Vi trollade runt i sex timmar utan att få upp en enda fisk bakom båten. Förutom hela äventyret is sig, så tror jag att oceanens dyningar och den djupt mörka blå, ja nästan lila-ish färgen imponerade på mig mest. Så mycket energi som ligger "lagrat", knappt märkbart. i vågorna ute på hundra meters djup, för att sedan utlösas i till synes kaos när de når revet var verkligen imponerande. Vi gick dock inte lottlösa. När vi puttrade omkring där ute fick vi nöjet se ett par valar simma förbi, en okänd fisk sprätta till i ytan samt en ”Dugong”, en typ av sjöko vid revet.


I väntans tider


På vägen tillbaka stannade vi till strax innan vågorna slår mot revet. Den kolossala mängd vatten som kommer från oceanen och tvingas upp över revet är häpnadsväckande. Skillnaden mellan vågtopp och vågdal var flera meter och ena sekunden kunde jag inte se land för att sekunden senare stirra rakt ner i det kristallklara havet framför båten. En minst sagt spännande situation.
Jono hade full kontroll (hoppas jag) på båten och höll säkert avstånd från revet. Under de nästkommande 15 minuterna landade vi en ”Finny Scad” samt en ”Oceanic Dart”, en nära släkting till den välkända ”Permit”. Jag fick också min första närkontakt med havets städpatrull, hajen.
En revhaj i lagom kaliber kom som skjuten ur en kanon längs revet och tog min tredje fångst och satte fart mot revet. Innan jag han ropa "Shark!" var redan backingen utanför toppöglan och det var bara till att låsa rullen och hålla emot tills tafsen brast.


Oceanic Dart; Trachinoyus russelli


Hajincidenten kändes som et bra tillfälle att sätta punkt för dagen och vi vände blickarna hemåt.

söndag 3 juli 2016

Exmouth; Dag 2 - "Keep cool, calm and collected!"

Axelvärket från gårdagens intensiva kastande hade lagt sig under natten och idag var jag taggad mer än någonsin!
Jono hämtade mig vid huset i vad som börjar bli vanlig ordning. Idag var det väder för tonfisk sa han. Väl utanför marinan satte vi kurs mot öppet hav och spejade flitigt längs horisonten efter fåglar och plask. Hittar man fåglarna så hittar man oftast fisken. Fåglarna på denna sidan planeten får, till skillnad mot våra svenska överviktiga måsar, arbeta för mödan och tricket är att hitta en större flock som cirkulerar i samma område. Detta betyder att betesfisken finns i vattnet och under dem oftast den större fisken. Den större fisken, ofta tonfisk, trycker upp betesfisken till ytan och börjar kalasa på de små stackarna. Fåglarna i området ser uppståndelsen på långt håll och är snabba att ta sig dit och dyker rakt ner i kaoset. Det är just detta beteendet som fiskare letar efter och inom kort hittade vi just en sådan kaotisk situation.


"Big strips man! It's not a nymph!"


Jono förklarade att nu är det en fråga om snabbhet utan dess like. Två luftkast som mest, minst tjugo meter lina ska ut och flugan ska landa mitt i smeten. Ögonblicket som flugan landar ska den tas hem med långa, snabba drag.
Jag tog position i fören, matade ut linan på golvet framför mig och inväntade Jono's order.

Long cast!” ropade Jono och då var det bara att få ut flugan så snabbt som möjligt. I bästa fall får man två chanser innan stimmet försvinner och dyker upp någon annanstans. Och så höll det på ett bra tag. Vi flyttade oss mellan kalasen allt eftersom de dök upp, försvann och åter dök upp längre bort. Fisket var svårt och trassel, knutar på fluglinan och för korta kast var en regelbunden företeelse. De gånger som kastet lyckades ratades flugan helt just för att den inte rörde på sig fort nog, eller för att flugan försvann i den stora mängden betesfisk. ”Faster! Long strips man, long strips!” var en fras som ofta ropades akterifrån.
Men, trots alla missar och svenska svordomar som rullade ut över havet så lärde jag mig hur det skulle gå till och slutligen började allting falla på plats.


Tungt gung!

Hugget kom nästan omedelbart, med besked och den resulterande rusningen likaså. Tonfisken tog fart likt inget annat och ett karakteristiskt ”tick!-tick!-tick!” hördes när knuten mellan fluglina och backing for genom spöringarna. Efter den första rusningen började det slitsamma arbetet med att återfå alla meter backing som fisken tömt ur rullen. När vansinniga rusningar inte längre fungerade ändrade fisken taktik och började simma i cirklar under båten och totalvägrade att komma till ytan. Efter nästan 10 minuters slitande och vevande fick jag åter se fluglinan och slutligen lyfte Jono upp en ”Longtail Tuna” i skaplig kaliber över relingen.


Longtail Tuna; Thunnus tonggol


En betesfisks värsta mardröm

Under eftermiddagen förflyttade vi oss in på flatsen i hopp om att få testa sight fiske på Queenfish mm. men endast en ”Double Whiptail” visade intresse för flugan så vi vände ut mot öppet hav igen. På vägen ut uppenbarade sig ett nytt ”bust up” en bit framför båten och det blev febril aktivitet på båten. Än en gång tog jag plats i fören och förberedde mig. "Ok mate! Keep cool, calm and collected. They are feeding hard!" sa Jono medans han positionerade båten bredvid stimmet.
Detta stimmet höll sig lyckligtvis i samma område en ovanligt lång tid och vi krokade, drillade och landade tre ”Mackerel Tuna” ur stimmet innan de till sist försvann vidare ut till havs.

En av dessa tre tonfiskar lyckades dock inte simma iväg för egen motor och sjönk sakta mot botten. Plötsligt började vi se mörka skepnader cirkulera runt kroppen. Hajarna hade anlänt. Med ett endaste bett delade en av hajarna fisken på mitten och simmade iväg. Den kvarvarande biten fortsatte sjukna innan den också bara "försvann".

Kvällen kom och min andra fiskedag med Jono kom till ett slut och vi vände fören hemåt än en gång. Morgondagen kunde mycket väl bli en riktigt bra dag, berättade Jono innan han släppte av mig vid huset.


Double Whiptail


Mackerel Tuna


"Shit is  going nuts!"