lördag 2 juli 2016

Exmouth; Dag 1 - Mjukstarten

Solen tittade över horisonten och efter närmare 21 timmar flygtid landade jag äntligen vid Learmonth Royal Air Force Base en halvtimme söder om Exmouth. Där blev jag upphämtad av min fiskeguide och vi körde till min "base of operations" för de nästkommande två veckorna. Fem dagar var guidade fiskedagar och resterande tid blev dagar till eget förfogande.

Exmouth, Down Under!


Exmouth är en liten ort belägen aningen "off the grid", långt ut på en halvö i indiska oceanen, på Australiens västkust. Orten har ca 2000 lokalbor men under högsäsongen strömmar det in omkring 4000 turister till platsen. En av de större dragkrafterna är systemet av så kallade "fringing reef", vilket betyder korallrev som in princip börjar vid vattenbrynet, till skillnad från det välkända "Great Barrier Reef" på ostkusten som ligger flera sjömil ut i havet.

Orten i sig är en kvarleva från andra världskriget, där Amerika anlade en bränsledepå för deras ubåtar. Idag finns det ingen aktiv ubåtsbas, men kvarlevor så som byggnader och signalstationer finns kvar och är fortfarande i bruk till viss del.


Dag 1 - "Mjukstarten"

Klockan åtta rullade min fiskeguide, Jono Shales från Exmouth Fly Fishing fram utanför huset, på fel sida av vägen och plockade upp en mör och trött men exalterad sydsvensk flugfiskare. Jetlagget låg fortfarande i trots en väldigt god natts sömn. Ni vet en sån där djup sömn som varar knappt fem timmar och där minnet bara är svart. På släpet bakom Land Rovern låg "Reel Fly", en 6m vit och stilren båt i modern flats-fiske-stuk.
Jono's plan för dagen var vad jag misstänker han kallar för en "mjukstart". Man får känna på utrustningen, känna på tekniken och bli tillrättavisad med jämna mellanrum. Vi han dock inte längre än utanför marinans vågbrytare innan Exmouth börjar leverera ur sin fantastiska arsenal av upplevelser. Ett par delfiner välkomnade oss med några minuters följe framför båten innan de fortsatte vidare ut på öppet hav.

Jono beväpnade tafsen med en av mina medelstora "Clouser Minnows" och inom loppet av någon minut eller två ryckte det till lite försiktigt i linan. Den lilla "Lizardfish" blev därmed resans första fångst men eftersom vi inte fick någon bild på den så fick den stanna utanför listan.
"Mjukstarten" fortskrev med blindfiske runt korallerna och innan lunch hade statistiken utökats med ett par "Brown Tuskfish", en typ av krabbätande papegojfisk. Även dessa stannade utanför listan.

Efter lunch ansåg Jono att inskolningen var över och det var dags att köra "skarpt läge". Han drog igång de 140 ivrigt väntande hästarna i aktern och tog oss raskt ut till ett av de många grundtoppar som finns mitt ute i "Exmouth Gulf". Under resans gång fortsatta området leverera och diverse havssköldpaddor och havsormar tittade upp i ytan innan de i all hast försvann ner i djupet igen.

Väl ute på grundet började min hemmabundna "Deciever"-variant bombardera vattenytan och varje kast kändes exceptionellt spännande då man egentligen inte med rak arm kan säga vad som ska nypa tag i flugan. Blindfisket pågick i solfjäderform en stund utan nämnvärda händelser, men "plötsligt händer det", som Trisslotten säger.

Hemtagningen tog abrupt stop och orutinerad som jag var lyfte jag spöt i klassisk torrflugeanda när jag skulle gjort ett "strip strike" likt gäddfisket, men det gick vägen ändå. Fisken insåg sitt misstag och rusade mot botten och den löslina jag hade vid fötterna for ut genom spöringarna på bara några få sekunder. Som gammal gäddflugare tänkte jag lite naivt att låta fisken göra sitt men Jono var snabb med att hojta till "You're supposed to pull the fish, not the other way around!", och först då insåg jag hur detta fisket går till. Här är det inget snack om att trötta ut fisken någon längre tid, utan det ska gå fort och dras hårt. Med Jono's ord nu färskt i minnet blev det dubbelfattning om spöt och arbete med rygg och ben i ett försök att lyfta fisken mot ytan. Genast blev jag förvånad över hur mycket styk ett klass 10 spö faktiskt kan hantera.
Dragkampen varade flera minuter med den "enkla" rutinen "pumpa-veva-pumpa-veva...", ända tills fisken närmade sig ytan och vi kunde skymta den silvriga skapelsen nere i det klara gröna vattnet.


Queenfish, Scomberoides commersonnianus

En skaplig Queenfish fick ta första plats på resans artlista, och en art som jag verkligen hade hoppats på att få bocka av. Ofta kan stora individer ses glida omkring på flatsen och bland mangroveträden längre ner i bukten och fisket kan i princip inte bli mer spännande än när en stor "Queenie" intar jakten efter flugan på knappt en meter djupt kristallklart vatten, bland rockor och hajar.

Fisken återfick sin frihet efter en snabb fotosession och jag kände att jag började bli hyfsat "varm i kläderna". Jono bytte ut min utrustning mot ett set med snabbsjunkande lina och beskrev tekniken med att lägga långa kast, räkna ner från tio och sedan ta hem fluga i snabba drag.




Minuterna gick och precis när jag skulle dra upp flugan inför ett nytt kast blänkte det till vid båten och flugan försvann ner i gapet på vad som såg ut att vara en art ur Trevally-familjen. Händelsen kom nog lite som en överraskning för både Jono och minst sagt mig själv, men det verkar vara den gemensamma nämnaren i detta fisket.

Trevally'n satte kurs mot djupet och vänsterhanden fick uppleva sitt första av många brännmärken när linan rusade ut mellan fingrarna. När väl bromsen tog över övergick rusningen till ännu en dragkamp men detta var ännu en nivå över vad "Queenie'n" hade levererat och jag tror inte jag har slitit så hårt i ett spö tidigare som jag gjorde mot Trevally'n.

Med jämna mellanrum när jag tycktes få "ledningen" lade fisken bredsidan mot och fick genast övertaget och fick rullen att sakta rotera baklänges. "Pull harder mate!" hörde jag i bakgrunden och så sakteliga började jag vinna kampen igen.


"Pull man! Pull!"

När Trevally'n till sist nådde ytan tog Jono ett säkert grepp runt stjärtspolen och dagens andra art på listan var ett faktum. Efter några snabba foton fick även denna fångst återvända till sitt rätta element. Efter att Trevally'n försvunnit ner i djupet infann sig en känsla av "jag vill inte fiska mer, jag är klar, färdig, finito, no mas". En väldigt lustig känsla som jag aldrig har upplevt tidigare. Lyckligtvis varade den endast ett kort ögonblick och efter fantastiskt välsmakande C-vitaminer och vatten stod jag där framme i fören igen med spö i högsta hugg.


Brassy Trevally, Caranx papuensis


Stora flugor för stora gap!

Fisket på grundet pågick någon timme till varpå solen började sjunka närmare och närmare horisonten och det blev dags att rikta fören hemåt. På dessa breddgrader är tiden mellan solens nedgång och totalt mörker väldigt kort, ungefär en halvtimme och man vill inte behöva fumla runt med båt och släp efter mörkrets infall.

Väl hemma i huset inväntade den inofficiella husägaren min ankomst. En liten gecko hade fullt upp med att rensa bland mygg och småkryp runt lamporna i taket på altanen. En mer än välkommen överraskning.


"Hustomten"